Daglige arkiver: november 29, 2016

Septemberlyran (1918), av Edith Södergran

Att min diktning är poesi kan ingen förneka,
att det är vers vill jag icke påstå. Jag har för-
sökt bringa vissa motsträviga dikter under en
rytm och därvid kommit underfund med att jag
besitter ordets och bildens makt endast under full
frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter
äro att taga som vårdslösa handteckningar.
Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt
bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande håll-
ning åser. Min självsäkerhet beror på att jag
har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig
icke att göra mig mindre än jag är.

Dette har Edith Södergran skrevet selv som innledning til sin andre diktsamling, Septemberlyran. Det er en usedvanlig selvbevisst poet vi har med å gjøre, klar til å trosse alt verden slenger mot henne, for å gjennomføre sitt kunstneriske prosjekt. I den første diktsamling, Dikter (1916), er Södergran ekspresjonistisk og uttrykksfull. Hun har et enormt dikterisk overskudd, en veldig rikdom i diktene, billedrikdom, rikdom i stemninger, og rikdom i motiv og innhold. Det er livsglede og livslede, konkret med trærne i tregården (trädgården) og abstrakt med Gud. Det handler om å være kvinne og å være menneske, Södergran skriver om begge deler, og lar seg ikke fange av det Simone deBeavoir senere skulle si, at kvinner er kvinner, menn er mennesker.

I Septemberlyran går Södergran videre som dikter. Nå er hun inspirert av Nietzsche, og overmennesket, som klarer å finne mening i en meningsløs verden, og på den måten fylle livet med innhold. Et av diktene heter da også Ved Nietzsches grav. Diktet Triumf att finnast til er skrevet om på poesibloggen Helt grei poesi. Andre bemerkelsesverdige dikt er Vanvettets virvel, Starka hyacinter, Orfeus og lange Fragment, til slutt.

Nå begynner jeg så smått på arbeidet, så får jeg se hvor langt jeg kommer. Denne type poster er tidkrevende.

Åpningsdiktet, O mine solbrandsfärgade toppar, er ganske langt. Det består av tre deler, de to første har åpningslinjer som tittelen, den i midten har O, mina oförmörkade toppar. Alle har denne påkallelsen. Det er fjelltopper det er snakk om, farget av lyset fra solen, uformørkede. Første strofe går slik:

O mina solbrandsfärgade toppar,
tagen I mig tillbaka?!!!!
Evigt vill jag bo i Eder ensamma lustgård,
där allena är mitt hem,
där eldögda änglar
knäfallande
kyssa bort all längtans dagg från jorden.

Det er selv til Södergran å være kraftig med fire utropstegn. Aldri i den utgitte diktningen hennes ser vi noe slikt. Hun påkaller toppene i sollyset, vil høre hjemme der, og la engler kysse bort all lengselens dugg (dagg). Det er som alltid hos Södergran sterke bilder. I andre strofe blir det religiøst, jorden dør på tredje dag (Jorden dog för mig tredje dagen,). Det er retorisk spørsmål om hva broer, mark og byer er for henne (Vad äro mig broar, fält och byar?). Livsbejaelsen er kanskje i fare for å bli overspent?

Världen badar i blod

Vanvettets virvel, Landskap i solnedgang, Stormen, Gudarnas spår, Skynning, Bön, Starka hyacinter, Triumf at finnast til, Trädet i skogen, Trubadurens sång, Jungfruns död, Vad är i morgon, Till en ung kvinna, Revanche

Âr jag en lögnare, Ved Nietzsches grav, Samlen icke guld og ädelstenar, Apokalypsens genius, Sorglöshet, Den skönaste guden, Min lyra, Ljusfälten,

Framtidens tåg

Guds moders ros

Orfeus

Tjuren, Månens hämmelighet, Fragment

 

Ellers må arbeidet med denne posten vente.

 

Reklamer