Daglige arkiver: desember 1, 2016

Framtidens skugga (1920), av Edith Södergran

Diktsamlingen Framtidens skugga er skrevet mens den russiske borgerkrigen raste. Familien Södergran hadde vært velstående, men tapt alt utenom hjemmet sitt i Raivola etter den russiske revolusjonen. Raivola var åstedet for krigshandlinger, Edith Södergran fikk sett krigens redsler på nært hold, og selv hennes veldige livskraft må ha latt seg merke av det. Jeg skriver disse postene om Södergran ut litt etter litt, og begynte først slik:

I denne samlingen begynner kanskje livsbetingelsene å tære litt på Södergran? Livskraften er der fremdeles, men den er ikke like triumferende som i de tidligere, tonen er mer nedpå. Og motivkretsen er mer ut i kosmos, mer i det mystiske og underlige. Enda en gang har hun klart å endre seg og måten å skrive på fra den ene samlingen, til den neste. Dette var den siste samlingen hun gav ut i live. Den aller siste, Landet som icke er, ble gitt ut posthumt.

Jeg skal skrive de to innledningene sammen skikkelig, senere. Nå vil jeg si litt om selve samlingen.

Samlingen er delt i tre. Første del heter Planeterna stiga, og betår av 9 dikt. Andre del er Framtidens skugga, med 10 dikt. Den siste er den største, Âlvdrotningans spira, med 22 dikt.

Jeg vil tradisjonen tro skrive om dem alle tre.

Planterna stiga

Diktet Mysterier er det første i samlingen. Det begynner slik:

Leksaker äro alla människor.
Leksak var jag själv i går.
I dag är jag den som öppnar mysteriet.
Jag vill att alla skola komma till mig,
jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår.
Eld och blod och framtidens smörjelse skolen
I mottaga ur mina händer.
Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden.
Mina flammande rader skall varje barn läsa.
Jag skall omvända alla till en heligare gud.
All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös
kvast,
all litenhet vill jag hånande döda.
Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud
vill jag stinga med mitt svärd.
O du mitt goda svärd, som jag har fått från
himlen, jag kysser dig.
Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudar drömma
vid underbara bägare.

Det var hele diktet.

Framtidens skugga

Titteldiktet åpner denne delen. Det er et nesten usigelig trist dikt, fra en som skal dø, som har levd et ganske miserabelt liv, men likevel vil det skal være et liv i triumf:

Jag anar dödens skugga.
Jag vet att våra öden ligger i hopar nornor
nas bord.
Jag vet att icke en droppe regn sig suger i
jorden
som icke är skriven i de eviga tidernas bok.
Jag vet visst, som att solen går upp,
att jag aldrig skall skåda det andlösa ögonblick,
hon står i zenit.
Framtiden kastar mig sin saliga skugga;
den är ingenting annat än flödande sol:
genomborrad av ljus skall jag ,
jag trampat all slump med min fot, skall jag
leende vända mig bort ifrån livet.

«Leende vende meg bort fra livet». Det er ganske sterkt. Og et uttrykk for at Södergran ønsker å ende i lys, uansett. Hele diktet er et forsøk på det, å skildre en lys fremtid, hun ikke får være en del av. Det er også et spesielt bilde, fremtidens skygge er bare lys, den salige skyggen er lys. Det er en umulig motsetning Södergran insisterer på, som så mange steder ellers. Jeg skal skrive mer både om diktet og om samlingen, senere.

Älvdrotningans spira

Diktet Stjärnen er det siste Södergran selv gir ut. Det slutter slik:

Man frågar mig icke, säger min stjärna,
mänskobarn, hölj ditt ansikte för det ofattliga,
det egna, det egna skall giva dig kraften.

Mye mer kommer med tiden…

Reklamer